Död på Falu lasarett. Ska enligt vad sonen Axel senare skrev ned inte ha återfått hälsan efter att ha kört genom isen med häst och vagn utan avlidit ett halvår senare: År artonhundraåttiosex jag tror visst så det var han körde ner i Sundsjön det var min stackars far Det var ju sent på våren den första maj förvisst och detta var helt nära att han sitt liv fått mist. I Sundsjöns kalla vatten han kämpade en strid båd häst och karl låg nere i tvänne timmars tid. Hans rop till bruket hördes och folket sig begav att häst och farsan hjälpa från en säker grav Men och där bland mängden ett härdat odjur stod som kund' förtrycka folket och suga deras blod. Och genast han befallde: Ni tar upp hästen här men Du kan gärna ligga i vaken där du är. Och folket genast lydde att neka var ej gott och hästen de nu hade på isen inom kort. Men stackars far fick ligga i vattnet än en stund ty han var ej värderad så mycket som en hund. Och sen till sist på isen min fader också stod men av det kalla vattnet nu stelnat har hans blod. Men odjuret befallde tag hästen genast spring och rör på benen drummel på isen häromkring Men då min fader sade: ej springa jag förmår, med hästen är omöjligt, jag hoppas herrn förstår. Men odjuret ej lyssnade uppå min faders bön, fast än han tvenne timmar har legat uti sjön. Här dugde ej bönfalla nej ulven var för rå han började med repet min fader dänga på. Och sen min arma fader till Hultet hem fick gå hur det för makan kändes det kan envar förstå. Men inom mig en känsla fast än ett barn jag var det måste vara orätt att så behandla far. Och efter denna dagen han ej sin hälsa fick sex månars tid därefter till gravens ro han gick. Och armodet i hemmet det växte varje dag. Ni vet för alla fattiga det finns ingen lag. Ja nöd och sorg och hunger vi fick nu kännas vid för båd mor och syskon det var en prövotid. Och bud en tid därefter ifrån kontoret kom, till bruket vi skulle flytta vi skulle läras om. Min moder skulle arbeta i trädgårn var minut hon fick det också göra till sommaren tog slut. Och vi åt ödet lämnades från morgon och till kväll det kunde intet hjälpas uti ett nödens tjäll. Vår barndom sedan flydde i oro sorg och nöd vi måste ut i världen att själva tjäna vårt bröd. På ödets våg vi slungades det bar än hit än dit. Nu fick vi pröva livet det var ett ständigt slit. Ni önskar kanske veta vem som här bödeln var och vem som så med repet kund, piska på min far. Jag skall det nu förklara om ni vill höra på det var ju ingenjören herr Ghan han hette så. Nu är den bödeln döder och bärd han blev på bår på Hedemora kyrkogård hans gravvård ännu står. Och ormen på hans gravsten inristad är så grann men var han sedan hamnade det ingen veta kan. Bortglömt är icke stoftet som vigts till gravens ro jag aldrig glömmer gubben han i mitt minne bor. Ett oförglömligt barndomsminne av C.A. Hägerman Anmärkningar: Årtalet anges till 1886, men det bör ha varit 1888. Ingenjören Gahn syftar på bruksförvaltaren vid Norns bruk, Ludvig Reinhold Gahn, 1831-1915. (Vars familjegravsten har en orm inristad, denna ska ha ett samband med en förbannelse som uttalats över Gahn.)